Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets, TLV:s, påstående att kritiken mot utbytesreformen är starkt överdriven och ibland helt felaktig gör att det är svårt att diskutera förändringar i systemet som skulle ge nästan samma besparingar men säkrare läkemedelsbehandling för den enskilda patienten.
Det är väl känt att utbyte av läkemedel på apotek till en produkt med ett annat namn än det läkaren har förskrivit kan skapa oro och förvirring. Hur det kan upplevas av patienten beskriver debattören Per-Åke Zillén väl i ett inlägg i Svenska Dagbladet den 24 september – hur A kan bli B, sedan heta C för att nästa gång bli D och dessutom byta utseende. Han konstaterar att ”den som inte tror att det här är en säkerhetsfråga i läkemedelshanteringen saknar kontakt med eller förtränger användarnas verklighet.”
Synnöve Ödegård, chef för avdelningen för patientsäkerhet vid Kungliga tekniska högskolan, har kritiserat avsaknaden av en fullständig konsekvensutredning av patientsäkerheten inför utbytesreformen som enligt henne har medfört allvarliga risker för felaktig medicinering och frustration hos personal inom vården och på apotek.
Två studier från 2004 respektive 2007 där man har frågat 510 respektive 1 551 apotekskunder om deras erfarenhet av utbyte av läkemedel på apotek finns redovisade. Båda visade att 7 procent uppgav att de hade felmedicinerat på grund av utbyte. Vanligast var dubbelmedicinering. Lägg till detta att patienter som fick sina läkemedel uthämtade per ombud eller hade brister i sina kunskaper i svenska inte ingick i någon av studierna. Det finns goda skäl att tro att dessa fått sämre eller mindre information om utbytet och därför sannolikt upplevt större problem.
Uppräknat till Sverige motsvarar 7 procent av de vuxna över 18 år som har fått läkemedel utbytta ungefär 200 000 personer. De nämnda studierna ingår som underlag i den rapport om utbytesreformen som TLV har publicerat, men väger tydligen lätt mot att TLV efter att ha vänt sig till Socialstyrelsen ”inte fått kännedom om att några allvarliga händelser inträffat som är kopplade till generiskt utbyte”. Om TLV i stället hade vänt sig till sjukvårdshuvudmännens enheter för patientsäkerhet hade slutsatsen blivit annorlunda.
TLV borde inse att innan man kan säga hur kostnadseffektiv en intervention är så måste minskade direkta läkemedelskostnader ställas mot kostnader för merarbete i vård och apotek samt risker för patienter. Om vi känns vid problemen med utbyte på apotek så kan vi lättare diskutera om mindre förändringar i regelverket kring utbyte av läkemedel på apotek och/eller annat stöd till patienter, förskrivare och apotekspersonal skulle kunna ge oss nästan lika stora besparingar men ett säkrare och därmed mer kostnadseffektivt system.
Mikael Hoffmann,
läkare och chef för stiftelsen Nepi, nätverk för läkemedelsepidemiologi.