Vad vill svenska politiker, myndigheter och utbildningsanordnare med apoteksfarmacin? I bloggkommentarer, på diskussionssidor och i sociala medier rasar striden om vilken kompetens som krävs för att lämna ut läkemedel till svenska patienter. Tyvärr alldeles för ofta i rena sandlådeformat: ”det är ingen skillnad på apotekare och receptarier i apoteksverksamheten”, ”vem behöver gå 3–5 år på universitetet för att sälja tandborstar och hudkrämer?”, ”det är ju läkaren som ska ta ansvar för läkemedlets effekter så varför behövs farmaceuter?”.

Och nu görs reklam för en yrkeshögskoleutbildning där man kan bli ”receptbehörig apotekstekniker”. Behörig enligt vem? Behörig till vad? Enligt svensk lag gäller ju fortfarande att färdigställande av läkemedel för utlämning till patient är förbehållet en farmaceut. En titel som i samma lagstiftning definieras som endera receptarie eller apotekare med yrkeslegitimation från Socialstyrelsen.

Så vad innebär receptbehörighet för apotekstekniker? Jag förstår ur ett företagsekonomiskt perspektiv att billigare utbildningar ger billigare arbetskraft, vilket ger konkurrenskraftiga apoteksföretag, och att expedieringskompetens är någorlunda likställt med konkurrensfördel. Men var det verkligen bara tillgängligheten man ville öka med omregleringen av den svenska apoteksmarknaden?

Jag önskar att det fanns en gemensam plattform kring farmaceutrollen inför morgondagen, bland såväl myndigheter, fackförbund och intresseorganisationer som utbildningsanordnare. Det behövs en ny yrkesstolthet och lite framtidsvisioner.

De enda omvälvningar som synts på horisonten är Lunds universitets föreslagna ”receptarie till klinisk apotekare”, som dock inte blir av, och Umeå universitets Bologna-modellerade distansutbildningar. Även om jag personligen inte helt ställer mig bakom dessa upplägg ser jag en poäng i nytänkandet.

Dock behöver inte bara universiteten tänka ”fritt och rätt”. De yrkesverksamma och myndigheterna behöver definiera hur farmaceutrollerna ska se ut. Vem ska patienten ha rätt att möta på apoteket? Inom mitt eget område, farmakognosin, ökar utmaningarna dagligen: Vad säger det vetenskapliga underlaget om en viss terapi? Varför borde ett visst preparat godkännas för försäljning? Vilket vetenskapligt stöd kan patienten förvänta sig? Kan de här preparaten kombineras?

Man måste bestämma om svaren ligger inom en grundläggande högskoleutbildning eller en avancerad.

Såväl myndigheter (Socialstyrelsen och Läkemedelsverket) som yrkesorganisationer (Sveriges farmaceutförbund, Farmaciförbundet, Apotekarsällskapet och liknande) och utbildningsanordnare behöver komma fram till en ny gemensam plattform. Endast tillsammans kan man forma framtiden för läkemedelsyrkena i Sverige genom att ta ställning till hur ansvaret för rationell läkemedelsbehandling ska se ut.