Jag vill egentligen inte upprepa denna diskussion angående legitimation eller inte, men jag vill gärna dela med mej av mina egna upplevelser därute. Nu har jag precis varit ute på ett och samma apotek i 3 veckor, där ingen vill visa legitimation. När man ber om det startar genast en diskussion till exempel "jag har legitimation men den ligger hemma", eller "snälla ge mej mina mediciner". Det tog några minuter minst, varje gång man tryckte fram en kund.
Det finns sanna berättelser om personal på sjukhus som inte tagit legitimation och då har fel person fått blodtransfusion och då har såklart personalen "åkt dit". Min kollega brukar förklara för kunderna varje dag, att om de går till banken måste de visa legitimation. Jag funderade ett tag på hur jag ska få slut på allt detta tjat, och kom fram till den enkla förklaringen för kunden, att faktiskt jag riskerar att förlora mitt jobb om jag inte begär legitimation, verkade nå fram bäst. Det tog dock på krafterna att förklara detta för kunderna hela dagarna. Detta var i ett mångkulturellt område.
I ett helt annat apotek centralt i snobbigaste Stockholm kom det en dag in 2 kvinnor efter varandra, som sa sitt personnummer och ville hämta ut sömntabletter och lugnande utan legitimation. Jag vägrade såklart varpå de blev väldigt arga på mej och skällde ut mej. Höjden var en dag när det kom in en man, och säger "jag ska hämta något som är beställt" varpå jag ber om legitimation och han blir väldigt otrevlig emot mej. Han tycker jag är både det ena och det andra, bland annat oproffesionell, uppnosig med mera. Eftersom det faktiskt finns en gräns för vart gränsen går i hur man blir bemött av kunder så sa jag till honom att han nu var otrevlig emot mej.
Man har ett värde, och det värdet innebär att man faktiskt ska slippa vissa saker. Anser jag. Han får sitt beställda läkemedel och lutar sej fram och skriver upp alla detaljer som han kan se på mitt "arbetskort", dvs det personligaste av mitt arbetspersonliga, "marmey" mitt inloggningsnamn. Denna man, gör sej mödan att skriva 2, märk väl 2 st A4-sidor till min ledning, med detaljerade ordval om hur otrevlig jag varit. Sedan får jag veta att nu är denna kunden nöjd. Jag hoppas då innerligt att min ledning står bakom mej och förstår, att det är obligatoriskt med legitimation. Det är inte OK att en kund rusar in på ett apotek och begär direkt att "jag ska hämta det-och-det". Det kan vara flera Larsson eller Andersson och bli fel hjärtmediciner eller liknande.Nu var det inte så illa som en hjärtmedicin i detta fallet.
Jag har haft kändisar som kunder som innan jag hinner blinka eller trycka fram dem lägger upp sina ID-kort. Jag har heller aldrig varit med om en dryg kändis som inte velat det. I Norge hade jag en hel del och jag fick såklart alltid veta det efteråt.
Ofta eller ibland kan motsättningar inom eller på apotek bestå av saker som inte ett huvudkontor kan förstå. Vi jobbar under läkemedelslagen och har massor av regler att förhålla oss till.
En annan sak är att jag varenda vecka får frågan "var kommer du ifrån"? Folk fascineras av min dialekt och de hör ibland Småland, Skåne eller Oslo eller Tyskland. Personligen föredrar jag att inte bli så personlig med mina kunder. De envisas med att gissa, fastän jag inte vill svara på det. En gång hann jag knappt säga hej till en kund, detta var för 1 år sedan, när jag precis kommit tillbaks från Oslo, och då frågar kunden "är du ifrån Nybro"? Det är otroligt att där har jag bott i 1 år av mitt liv och det gick att pricka. För mej finns det ändå en vägg mellan mej och kunden. Jag vill ha ett professionellt förhållande till mitt jobb och jag ogillar att svara på en sådan personlig fråga och behöva förklara för folk om alla platser som jag har bott på. Samtidigt som jag inte kan gå runt med en stor skylt runt halsen där det står "snälla fråga mej inte vart jag kommer ifrån". Jag lär ju få lära mej leva med det, men jag gillar det inte.