Ibland är det befriande att ta ett rejält kliv bakåt, och fundera över varför det egentligen finns apotek. Att förskrivningen inte ska ske på samma ställe som försäljningen är en grundläggande princip. För hundra år sen var apotek även den plats där läkemedel tillverkades. Att föreställa sig att apotekarna hade monopol på läkemedelstillverkning är fascinerande; än mer häftigt känns det att all tillverkning och gjordes på apoteken.
Men, för att återgå till detta med att förskrivning och dispensering inte ska ske på samma ställe, eftersom förskivaren kan göra sig lite väl många hackor, tycker jag att det är lite underligt att vi utan att blinka accepterar att tandvårdskliniker både diagnosticerar, gör kirurgiska ingrepp och läkemedelsbehandlar på samma ställe. Tandvåden är ju dessutom precis som receptbelagda läkemedel delvis finansierad av staten.
Och optiker, som dock inte alls är finansierade via skattekronor, får inom samma väggar såväl undersöka och diagnosticera ögat, och sälja glasögonbågar och specialglas.
Dessa tingens ordningar känns så naturliga, att vi glömmer att reflektera kring dem.
Att apotekaren och receptarien på 70-talets apotek i princip inte skulle tala med apotekskunderna om deras läkemedelsbehandling är också en aspekt väldigt avlägset idag. Att FASS inte skulle visas för kunderna, utan kunskapen skulle hållas bakom disken. Läkemedel skulle lämnas ut i bruna papperspåsar.
Det gäller att komma ihåg att det inte är givet vad ett apotek är. Det är vår professions uppgift tillsammans att skapa det apotek vi vill ha.
Vi kan kanske kan börja med att ta oss en rejäl funderare över vad skillnaden mellan en optiker, en tandvårdklinik och ett apotek egentligen är.