För fyrtio år sedan åkte två farmaceuter - en receptarie och en apotekare som fått stipendium - till USA och blev inspirerade. Det de blev inspirerade av var hur apotekarna i detta land fick chansen att hjälpa de allra sjukaste patienterna: de som var inlagda på sjukhus.
Väl hemma ville de med buller och bång berätta om sina upplevelser, införa detta system i Sverige, fort, fort, nu, nu. Men utan stöd av äldre farmaceutkollegor, utan stöd av något fackförbund eller Apotekarsocieteten fick de ge upp.
För på den tiden såg sjuksköterskeförbundet farmaceuter på klinik som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, där alla på den tiden arbetslösa receptarier nästan skulle sno åt sig sjuksköterskornas arbete. Och sjuksköterskeförbundet sökte och fick stöd från det mäktiga läkarförbundet. Apotekarprofessionen backade, skälvande som asplöv.
Och de två entusiastiska farmaceuterna fick stå där mol allena och inse hur deras stipendieentusiasm inte kunde förändra deras just då.
Idag är läget ett annat. Det råder i Sverige både sjuksköterske- läkar- och specialistsjuksköterskebrist. Bristen på specialistsjuksköterskor i Sverige gör till exempel så att omsättningen av sådana på Niva-avdelningen i Uppsala blir hög. På vetenskapsnyheterna i morse talades det om att kvaliteten på patienternas läkemedelsbehandling där blir lidande.
Men enligt mig är det inte bara antalet sjuksköterskor och läkare som gör att läkemedelsbehandlingen inte sätts i främsta rummet. Utan att man liksom missat att det finns en tredje vårdprofession, som inte är specialiserad på vare sig diagnosticering eller omvårdnad. Utan just läkemedel.